Om utlänningars jordägande på Island och på Åland

Jordförvärvstillstånd på Island och på Åland


Öbor har kanske en likartad syn på utlänningars ägande av fast egendom. Här på Island blev frågan högaktuell senaste fredag, när inrikesministern avslog en anhållan från ett bolag, som ägs av kinesen Huang Nubo. Han ville köpa 75% av fastigheten Grímsstaðir vid Jökulsá och planerade att bygga upp en exklusiv turistanläggning för turister som söker efter något exklusivt, i detta fall ödemark, snö och vinter och vacker natur på sommaren. Hela fastigheten är ca 300 kvadratkilometer, eller ca 3% av hela öns areal. Anhållan gällde 75%, eller ca 225 kv.km. 
Regeringssamarbetet skälver med anledning av avslaget, eftersom det andra regeringspartiet hade viljat bevilja tillstånd.


EES lagstiftningen gäller på Island
Här på Island gäller EES-lagstiftningen (liksom på Åland), men här finns ingen särskild inskränkning i jordförvärvsfrågor, mer än vad EES-lagstiftningen förutsätter. I praktiken betyder det att islänningar och medborgare i EES-länder har samma rätt att förvärva fastigheter på Island. Däremot kan alla medborgare utanför EES inte förvärva fast egendom utan att få dispens från inrikesministeriet. Inga särskild principer för beviljande av sådana jordfärvärvstillstånd har fastställts.
Enligt uppgift har dispens beviljats i de flesta fall, ett drygt 20-talet ansökningar har behandlats.


Jordförvärv på Åland
Jordförvärvsreglerna på Åland är mycket mera begränsade. Det är omöjligt för en person, som inte har hembygdsrätt, att köpa upp stora arealer, attraktiva områden (t.ex. strandtomter), m.m. Dispens beviljas om jordförvärvet gäller tomt på planerat område för fast bosättning (bostadstomt), och om sökanden bott en viss tid (1 år). För fritidsbebyggelse beviljas dispens om sökanden har anknytning till Åland, t.ex. född och uppvuxen på Åland.


2% av Åland?
Jag är helt säker på att om en ansökan på Åland lämnades in av en utlänning utan anknytning till Åland om att få köpa 2% av Ålands areal, så skulle den inte beviljas.


Är öbor inskränkta?
Öbor har mycket gemensamt. Kultur, traditioner och viljan att skydda sin ö mot utomstående. Särskilt vad gäller fastighetsägande. Är det att vara inskränkt? 
Nej, säkert inte. Det är naturligt att man inte vill få utländska krafter att köpa upp sin ö och kanske utestänga öborna från attraktiva områden.


Borde islänningar ge jordförvärvstillstånd för denna kines?
Jag är förstås inte rätt person att svara på den frågan. Islänningarna själva ska naturligtvis bestämma vilka regler som ska gälla i sådan frågor. 
Men jag är nu fullvärdig islänning efter snart 15 års bosättning här och med isländskt medborgarskap. Så visst får jag ha åsikter.


Jordförvärv är förstås en känslig sak. Naturligt att islänningarna själva vill ha kontroll över sitt land. Områden med naturresurser, ovärderlig natur, eller särskilt kulturhistoriskt värde för landet och dess befolkning, ska naturligtvis alltid vara förbehållet islänningarna. Norrmännen kontrollerar sina oljeresurser genom statligt ägande. Islänningarnas naturresurser är, förutom fisken i havet, resurser såsom geotermisk energi i marken, hydroenergi och färskvatten. Än har ingen olja påträffats inom isländskt område, men förhoppningar finns att det kan ske i den nordligaste delen av den ekonomiska zonen, som gränsar mot Norges och Jan Mayens zoner.


Den andra sidan av frågan är att Island behöver få in kapital för att återskapa välfärden som vi trodde oss ha före bankkraschen 2008. Vi vill ha nordisk klass på sjukvård, undervisning och samhällstrygghet. Island har redan byggt upp mycket av sin välfärd på utländska investeringar. Elenergin, som är en av de värdefullaste naturresurserna här via hydroelektrisk och geotermisk energiproduktion, skapar välfärd liksom oljan gör för Norge.
Här har man medvetet satsat på energikrävande industrier såsom aluminiumfabriker och kiseljärnsfabrik och man vill intressera utländska intressen för andra energibehövande verksamheter, såsom kiselproduktion (för t.ex. solceller), globala datacentraler, som behöver mycket elenergi.


Turismen är en mycket viktig näringsgren för Island. Den tillför landet utländsk valuta och skapar sysselsättning och t.o.m. i glesbygd, där kanske inte andra näringsgrenar har samma förutsättningar för etableringar. Särskilt efter bankkrisen, som också var en valutakris och en kris för samhällsekonomuin, har turismen ökat avsevärt i betydelse. Resenärerna var före krisen 2008 ca 300.000 per år, får detta år räknar man med 500.000 turister.


Nordisland, där Grímsstaðir ligger, har länge önskat att få investeringar. På norra Island mellan Húsavík och Mývatn finns stora energiresurser i form av geotermisk energi. Långt framskridna planer fanns till för en tid sedan att bygga en aluminiumfabrik. Det rann ut i sanden, kanske mest p.g.a. regeringens ointresse att driva frågan vidare. I regeringen sitter två partier, Samfylkingin (= soc.dem.) och de Vänster-Gröna. Särskilt VG har varit ointresserade och inte visat aktivitet för att åstadkomma satsningar i det området. Deras politik går ut på att inte tillåta flere aluminiumfabriker. Gott och väl, det är deras uppfattning och de må ha den och stå för den i rikspolitiken.
Men VG har sagt att de vill få annat, t.ex. turistföretag och småföretag.


Nubo, kinesen som ville köpa Grímsstaðir, hade sagt att hans avsikt var att bygga upp en exklusiv turistanläggning med hotell och tillhörande infrastrukturella investeringar. Affärsidén var att erbjuda exklusiv turism för utlänningar som vill uppleva något annorlunda, t.ex. isländsk ödemark, vinter och snöklädda höglandsområden, norrsken, o.s.v. Sommartid kunde man spela golf på en höglandsanläggning som inte har sitt like annanstans i världen. 
Satsningen skulle kunna uppgå till 30 miljarder kronor, eller ca 200 milj. euro. Flere hundra personer skulle få jobb i anslutning till anläggningen, och indirekt skulle andra turistföretag, t.ex. buss- och flygtransportföretag, guideservice, få positiva effekter av anläggningen.
Nubo hade också förklarat att han är villig att avstå från alla rättigheter till färskvatten, geotermisk energi eller andra resurser som kunde komma i fråga på området.


I ett helhetsperspektiv är det värt att satsa på en sådan investering och ge avkall på fastighetsägandet. Men nu har inrikesministern sagt nej och investeringen blir ej av. 


VG vill inskränka jordförvärvsrätten ytterligare
I dag har VG lagt fram ett förslag som ytterligare inskränkt jordförvärvsrätt. Deras vilja är att alla utländska medborgare, även EES-medborgare och medborgare från de nordiska länderna, inte ska ha en självskriven rätt att äga fast egendom, utan de blir beroende av dispensförfarande. Sannolikt är de flesta i alla andra partier tveksamma till en sådan förändring.
Men nu ges tillfälle att debattera jordförvärvspolitiken och vilka regler som ska gälla för utlänningars jordfärvärv.
Jag välkomnar en sådan debatt och att man fastställer regler för vad som ska gälla.


Åland och Island är inte detsamma i jordförvärv
Den stora skillanden är det geografiska läget. Långa avstånd till Island gör att jordförvärv för andra än de som vill bosätta sig här eller bedriva företagsverksamhet, inte kan vara intressant, förutom möjligen i spekulationssyfte.
Om Island har klara regler om rätten till att utnyttja naturresurserna, så behöver man inte har stora farhågor för att Island säljs till utlandet. Landet finns här och de anläggningar som byggs upp här förs inte ur landet och de ger avkastning i skatter, sysselsättning och företagsverksamhet.
Det är gott och väl att precisera regler för utlänningars jordförvärv. Då undviker man den ovissa som gäller i dag.


"Utkiken"